Produced by Tapio Riikonen
Ett tvåhundrafemtioårigt minne
Upptecknadt af
Stockholm,F. & G. Beijers förlag,1892.
Tidigt en morgon i slutet af oktober månad år 1632 tittade mjölnarenHeinrich Mayer ut genom en af gluggarne på sin på en af kullarne vidLützen belägna qvarn, gnuggade sig åtskilliga gånger i ögonen ochmumlade derefter, sedan han gäspat ett par gånger, som om han ville attmunnen skulle gå ur led:
"Ingen förtjenst! Hur ska' jag bära mig åt? Det är de förbannadepapisternas skull. Skolmästaren sa' i går, att det går ett rykte att dekomma hit igen. Hur var det inte i fjol, när Tilly kom till den härtrakten! Ingen förtjenst, ingen förtjenst! Håller det här på länge, såfå både Annchen och jag svälta ihjäl. Öl-Göran, puh… puh", utbrasthan högre och spottade ut genom gluggen, "hur kom jag att tänka påhonom? Oh, nu har jag det. Joseph, pojken min, var ju olyckligtvis medi slaget vid Breitenfeld, men det måste jag till hans heder säga, attinte var han med när Öl-Göran, den Gud fördöme, så fegt öfvergaf sinhär och rymde fältet. Pojken stupade som en tapper karl. Hå, hå ja mej;Fastän jag förlorat honom, så är det ändock en tröst att…"
"Halloh, gamle björn", ljöd i detsamma en stark och skroflig karlröstnedifrån, "hvad står du och pratar för slag för dig sjelf? Har dublifvit… ja ja, det gör detsamma! Hvad är det du pratar?"
Den gamle mjölnaren, som på ett långt ifrån behagligt sätt väcktes ursina tankar af dessa ord, strök luggen ur pannan och såg nedåt med enhalft förvånad halft förtretad blick. Sedan han länge med blickarnesökt efter interlokutören och ändtligen funnit honom, ropade han, underdet hans läppar drogo sig till ett bredt och godmodigt grin:
"Jag hörde nog, att det var du, Mathias."
En kort och tjock karlfigur syntes med detsamma komma fram från eninvid qvarnen belägen brädhög. Pustande under sin ofantliga fetmavaggade han fram ända till dess han kom rakt under gluggen, sattederefter en knölig påk bakom sig och lutade sig, stödd på denne, såmycket bakut som han kunde utan att förlora jemnvigten, hvarefter hansade med sin skrufliga röst:
"Det står inte rätt till, vän Heinrich."
"Hvad är det som inte står rätt till", sporde mjölnaren och tog sigeftertänksamt om hakan.
"Äh, begriper du inte hvad jag menar, hva' sa'?"
"Nej, fördöme mig Gud om jag det begriper", svarade Heinrich Mayerbuttert. "Det är mycket, som inte står rätt till nu för tiden. Så tillexempel ha papisterne…"
"Hvad hin bryr jag mig om papisterne", afbröt Mathias Gründler häftigt."Den svenske kungen må gerna ta's med dem bäst det honom gitter. Nej,det är någonting annat, som inte står rätt till."
Med dessa ord återtog den hederlige Mathias, hvilkens pussiga ansigteblef mörkare allt eftersom han sjelf rätade upp sig, sin naturligaställning och stötte knölpåken så våldsamt i marken, att stenar ochgrus yrde omkring honom. Sedan han på detta sätt ett par gånger gifvitluft åt sin vrede, sade han:
"Jag ger fan papisterne. Nu är det fråga om Annchen, flickan din."
Heinrich Mayer ordentligt hajade till, då han förnam dessa ord. Sedanhan väl hemtat sig från både sin förvåning och förskräckelse spordehan:
"Är flickan sjuk då? Nog var hon frisk för en stund sedan, när jag gickhemifrån."
...