E-text prepared by Jari Koivisto
[Nino Runeberg]
Helsingfors,Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag,1899.
Prolog vid Topeliifesten.
Landhöjning.
De dödas marsch.
Caesar.
Vercingetorix.
Tryckfrihet.
Napoleons örn.
Marsch för Vestankvarns landtmanna- och husmodersskola.
Askungen.
Sigyn.
La Gioconda.
Herr Willibald.
På Törnrosas bröllopsdag.
Fuimus Troes!.
Annabel Lee.
Kungen i Drömborgs sal.
På heden.
Seatons hämd.
En vårvisa.
Göken.
En bröllopsvisa.
Apeln.
Skymning.
När alla klockor klämtat tolf.
Från en ångbåtsresa.
Klaga ej.
Blott engång skall du älska.
Jag är så rädd att skada dina vingar.
Till ———.
Till Cynthia.
Till Lesbia.
Reflexer.
Afton.
Vår.
Så länge ett hjärta af sorgen bräns.—
Till en fröken.
Sorg och tröst.
Resignation.
Hexan.
Det skönas begrepp.
Matematikerns kärleksförklaring.
Rosen.
Sonett 1.
Sonett 2.
Två sonetter öfver "Natten" af Michel-Angiolo.
1. Strozzis epigram.
2. Stodens svar.
Sonett 3.
Rosor och myrten.
Lakonisk stridssång.
(Uppläst å Svenska Teatern.)
Prinsessan Törnrosa (inträder, hållande i handen en krans afrosor och ljung.)
Ofvan molnens ban
klyfver snöhvit svan
— sagans Radigundis — rymdens ocean,
och hon blickar ner
på vår jord, och ser,
huru mänskan tåras där och ler.
Sagans drottning glad
öfver land och stad
sväfvar fram kring hvarje himlens zon och grad,
och i hennes spår,
hvar dess kosa går,
blomstrar skönhetsglädjens ljusa vår.
Men emellanåt
uppå luftig stråt
ljusets dotter nås af jordens sorg och gråt,
och hon lyss därpå,
och hon faller då
snöhvit fjäder utur eterns blå.
Sagans trolleri
gömmer sig däri:
hvad än fjädern skrifver, skall en dikt det bli;
öfver papprets blad,
lekande och glad,
drar han likt en fläkt ur eterns bad.
Den, som gripit fatt
snöhvit fjäders skatt,
bjuder öfver sorg och glädje, dag och natt;
från sitt arbetsbord
skalden med ett ord
härskar öfver himmel, haf och jord.
På talismanens bud jag styrt min kosa ur diktens slott till jordelifvets flärd och äflan, hvardagsstämningar och prosa, ett kungabarn från diktens sagohärd. Midt i det lif, där tviflet allförhärjarn är dagens kung, uppsöker Törnerosa ännu en gång den mäktige besvärjarn, som skänkte henne lif i andens värld. Ty fastän tviflare man vill er kalla, hans unga sång ej