Produced by Jari Koivisto
av
Arvid Mörne
Helsingfors,Holger Schildts Förlagsaktiebolag,1919.
Skärdårdens vår.
Morgonseglats.
I vettskålen.
Strålande dagar.
Långt ute.
Det fattiga faret.
En strand.
Vindstilla.
Stormnatt i havsbandet.
Sommarns första dag.
Inomfjärds.
De forna skären.
Östersjövåren.
Plundrare.
En stig vid havet.
Sånger tili hembygden.
En fura på mon.
Bygdens toner.
Landet vaknar.
Bondfiolen.
Visans veckor.
Ringdans efter slåttern.
När skötarna bärgas.
Sjömansvisan.
Nylands vapen.
Junimorgon i skären.
Dikten och livet.
Meditationer.
Korallrevet.
Den gamla drömmen.
Långt till dag.
Den enda stigen.
Vågor på vidden.
I Granmoraskogen.
En nyårsdikt.
Tolv små dikter.
En sång om kärleken.
Skymningstimmen.
Två liv.
Dimman över slätten.
Skärgårdens vår
Morgonseglats.
Jag seglar en morgon bland skären i ekan, lagd på slör, mot ljusa, oändliga mären, som vidgas utanför.
Och jag varsnar en kobb, som kallar
av strandis stängt i sin ring,
fast havet majblått svallar
och jublar runt omkring.
Den är mig ond att möta,
men jag stävar ändå dithän.
I bukten: flarn från en sköta.
På land: bara grus och sten.
Men skrevan är full av violer,
löften i havets vår
om vekhet och mildhet och godhet,
där bränningen tornhögt slår.
En kobb, där intet kan leva,
som trängtar till lycka och sol,
bär i skrovliga stupet en skreva
och i skrevan en bård av viol.
Klåvskär, Åland, maj 1913.
I vettskålen.
Ett grågåsdrev drog susande förbi i morgonskymlet. Vettarna vid stranden för vågen krängde. Bleka vattenranden kröp hop av köld — en köld med vårdoft i. Aó! Aó! Aó! ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen. Det tystnade. Omkring mig natten teg. Blott längst i söder steg en ensam brännings ton ur djupen.
Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram en vingad vigg. För pipan sam vitmantlad, vårens furste, ejderhanen. I vit och stormnattsvart och alggrön glans han gled så stolt, som under fjällens krans på kvällsröd sjö den vilda svanen.
Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna av fällda ådor, stoppade med hö och vaggande sin arma ståt på viken. Aó! Aó! Aó! sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna på havets vidd och under molstill ö. Ur rusig skymnings riken han långsamt gled emot mitt skär — att dö.