Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.
Minna Canth
Autoriserad öfversättning af H. Lbg.
Med författarinnans själfbiografioch porträtt, tecknadt af Eero Järnefelt.
Först publicerad av
Wentzel Hagelstams Förlag 1894.
Själfbiografiska meddelanden.
Nedanstående själfbiografi har Minna Canth på anmodan meddelat dennorske skriftställaren Harald Hansen för att offentliggöras i »Samtiden,populaert Tidskrift for Litteratur og Samfundsspørgsmaal», där den ingåri majhäftet 1891. Den har förut ej blifvit publicerad på svenska.
* * * * *
Kuopio den 10 april 1891.
Eder ärade skrifvelse af den 26 mars har sent omsider kommit migtillhanda. Tacksam för det intresse Ni visar mig, skyndar jag att gifvaEr de upplysningar Ni önskar.
Född 1844 i staden Tammerfors, hvarest min fader, Gustaf WilhelmJohnsson, då för tiden var anstäld såsom uppsyningsman vid vårt landsstörsta bomullsspinneri, var jag från mina tidigaste år min farsögonsten och minnes ännu hurusom han gärna litet skrytsamt plägadeframhålla mina talanger för de rättframma arbetare, som hörde till vårumgängeskrets. Och jag ansågs af dem för ett underbarn, ty jag läste»som en präst» vid fem års ålder, sjöng psalmer med ljudelig stämma ochackompanjerade mig därvid på harmonium. Oaktadt min far då var i småvilkor, vinnlade han sig likväl om att gifva mig den bästaskoluppfostran en flicka kunde ernå i vårt land. Då det icke fans någonflickskola af den gamla goda sorten i Tammerfors, skulle jag skickastill Åbo, och sedan skulle jag blifva lärarinna. Det var den bästaframtid han kunde tänka sig för det barn han ansåg för så utomordentligtbegåfvadt. — Min mor däremot var mindre tillfredsstäld med sin dotter,som jämt och ständigt hängde öfver boken och läste sina ögonfördärfvade, men handterade nål och strumpstickor i högsta grad klumsigtoch öfverhufvud ej hade ringaste anlag för husliga göromål.
Då jag var åtta år gammal, flyttade mina föräldrar till Kuopio, hvarestmin far började en handel med den förutnämda fabrikens varor. Här fansen svenskspråkig flickskola med tre klasser, och jag behöfde således ejsändas till Åbo, utan fick i vår egen stad njuta den undervisning man dåför tiden ansåg passande och tillräcklig för unga flickor.
Som barn hade jag ett egendomligt fantasioch känslolif. Djupt religiössom jag var, hade jag ofta syner och drömmar, i hvilka jag fickförebråelser, när jag hade gjort någonting orätt, tröst, när jag varbedröfvad, vägledning och råd, när jag i någon viktig angelägenhet kändemig villrådig. Jag tykte mig vara i omedelbar förbindelse med guddomen,och då religionsläraren hade sagt att Gud ofta genom en tidig dödbortkallade de barn han höll mest af, hoppades jag att denna nåd ocksåskulle komma mig till del. Ja, min längtan efter döden var så stor, attjag till och med umgicks med tanken på själfmord, hvarifrån jag likvälafhölls af fruktan för synden och straffet. Åren gingo, och jag blef vidatt lefva. Jag tviflade till en början på Guds kärleksfullhet, eftersomhan kunde utsätta mig för lifvets många frestelser. Men tanken på attdär möjligen låg en djupare mening i detta, tröstade mig snart, och jagblef nu öfverbevisad om att jag hade en mission att fylla.
Då skolkursen var afslutad, ville det dock icke bli klart för mig, hvaridenna miss