E-text prepared by Tapio Riikonen
Berättelse från trettioåriga kriget
Af
Stockholm,F. & G. Beijer förlag,1891.
1.
Ungefär en mil norr om staden Prag låg vid tiden för denna berättelse,år 1648, en liten by vid namn Reinau. Nu för tiden finnes ej mera någotspår af densamma, och om man frågar traktens innebyggare om den plats,der byn varit belägen, skall man till sin förvåning erhålla dettabetecknande svar:
"Reinau, hvad är det? Det namnet ha vi aldrig hört omtalas."
Så utplånar tiden med sin allt förstörande hand hvad som fordom varit.
Men vid tiden för denna berättelse, början af juli månad år 1648, stodbyn Reinau i sin blomstring. Den utgjordes då af ett halft dussingårdar större och mindre, ansenliga trädgårdar och der utanförvidsträckta åkerfält, öfver hvilka krigets förhärjande fackla icke lystallt sedan den trettioåriga religionsfejdens begynnelse. De härjningar,som derunder öfvergått byn Reinau, voro snart helade, och det lillasamhället blomstrade inom kort upp igen.
Trettio år, eller nära nog en mansålder, voro förflutna sedan deböhmiske protestanterne offentligt uppträdde mot katolikerne. Dettaskedde, såsom vi veta, på en sammankomst i Prag. Nämnde sammankomstslutade på ett för de påfviske ödesdigert sätt, och följden deraf blefden fejd, som under trettio år ödelade Tyskland.
Den äldste och rikaste borgaren i Reinau var Arnold Mayer. Dåreligionskriget började var han trettiofem år gammal och hade såledesvid tiden för denna skildring uppnått en ålder af sextiofem år.
Mycket hade han pröfvat under denna tid. Han hade följt hustru och trebarn till grafven, och slutligen stod han ensam med sin fagra sondotterMinnchen, nu tjugo år gammal.
Arnold Mayers välbyggda gård var belägen sydligast i byn och omgafs afen lummig trädgård, hvars svalka i sommarhettan var den mestvälgörande.
Det var naturligt att Minnchen, som en gång ensam skulle få ärfva allthvad gubben Arnold egde, omgafs af friare, både högre och lägre, rikaoch fattiga. Men hennes hjerta hade länge varit fritt från kärleken.Hon önskade ingenting högre än att få vara hos farfadren och förljufvahans sista dagar. Derför hade hon också under många år afslagit alla deäktenskapsanbud hon erhållit.
Omkring en half mil öster om Reinau låg slottet Miltnitz, tillhörigtden ansedda slägten Odowalsky. Äfven af denna borg finnes ej någotannat spår qvar än en liten stenhop. Folket i trakten vet dock attberätta om, att det var just der, som förrädaren Ernst Odowalskyspraktfulla borg var belägen.
Denne Ernst Odowalsky var den siste af sin ätt. Vid den tid som häråsyftas hade han ej uppnått mer än tjugufyra år, samt var ogift. Mångagånger hade han visserligen allvarligt tänkt på att skaffa sig en brud,på det att ätten, som i Böhmen egde lysande anor, ej skulle gå ut medhonom, men alltid kom någonting emellan just i det afgörandeögonblicket.
En af Ernst Odowalskys förfäder, den tappre Manfred, hade tagit såverksam del i hussiternes religionskrig, att han blef ansedd värdig enplats näst Griska, detta käcka folks nationalhjelte. Under långa tiderförde också Manfred Odowalsky sine skaror med ständig lycka emot depåfviske. Slutligen föll han dock i ett bakhåll. Hans män stridde näranog en hel dag mot öfvermakten men blefvo till slut öfvermannade. Ochså stort var de katolskes hat mot den nya lärans anhängare, att dealdrig gåfvo dem pardon, utan dödade dem hvar de kunde