FÖRSTA KAPITLET.

En skötöka låg en majafton för bidevind ute påGåsstensfjärden. Rökarna med sina i skärgårdenökända tre pyramider började blåna, och på den klarahimmeln bildade sig moln, när solen tog till attsjunka; det skvalpade redan utanför uddarna, ochobehagliga ryckningar i råseglet antydde, att landvindensnart skulle bryta sig mot nyväckta luftdragovanifrån, utifrån, bakifrån.

Vid rodret satt tulluppsyningsmannen på Österskären,en kämpe i svart, långt helskägg, och tycktesdå och då byta ögonkast med de två vaktmästarne,som sutto föröver och av vilka den ena skötte klostången,som höll det stora råseglet i vinden.

Emellanåt kastade rorsmannen en undersökandeblick på den lilla herren, som satt hopkrupen vidmasten och syntes rädd och frusen och då och dådrog schalen hårdare om magen och underlivet.

Tullkarlen måtte ha funnit honom löjeväckande,ty han vände sig titt och ofta i lä för att medtobakssaliven liksom spotta bort ett hotande skratt.

Den lilla herren var klädd i en bäverfärgad vårrock,under vilken ett par vida benkläder av mossgröntrikå framstucko, öppnande sig nertill över ettpar krokodilchagrinkängor med svarta knapprader påskaft av brunt kläde. Av underdräkten syntes nästanintet, men om halsen hade han virad en crème-färgadfoulard, och hans händer voro väl skyddade av ettpar laxfärgade glacé-handskar med tre knappar ochav vilka den högras skaft var omslutet av ett tjocktguldarmband, ciselerat i form av en orm, som betsig i stjärten. Under handskarne syntes upphöjningarpå fingren såsom av ringar. Ansiktet, så mycketsom kunde ses, var magert och likblekt, och ettpar små svarta, tunna mustascher, friserade uppåt iändarna, förhöjde blekheten och gav något exotiskt åtuttrycket. Hatten var skjuten bakåt och lät en svart,jämnklippt lugg synas som en bit av en kalott.

Det som mest och outtröttligt syntes fångarorsmannens uppmärksamhet var armbandet, mustaschernaoch luggen.

Under den långa färden från Dalarö hade han,som var en stor humorist, sökt inleda muntra samtalmed fiskeri-intendenten, vilken han fått i uppdrag attsegla ut till stationen vid Österskären, men den ungedoktorn hade visat en sårande oemottaglighet för denärgångna kvickheterna, varav tullkarlen stadgat sinmening om att »instruktören» var högfärdig.

Emellertid friskade vinden när de släppte Hansteni lovart, och det livsfarliga seglet började leva.Intendenten, som suttit med ett av flottans sjökort ihanden och gjort anteckningar efter de frågor handå och då

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!