Produced by Tapio Riikonen
Julberättelse från trettioåriga kriget
Af
Stockholm,F. & G. Beijers förlag.1891.
1.
Martin Luther, en af sin tids mäktigaste snillen, hade skakatpåfvedömet djupt i dess grundvalar. Hans efterföljare blefvo efter handflere, och inom kort voro de så manstarke, att de vågade bjudaösterrikiske kejsaren, den katolska lärans förkämpe i Tyskland,spetsen. Det var i Böhmen, i dess hufvudstad Prag, der ännuminnesmärken efter svenskarne och Königsmark finnas, som lågan förstbröt ut. Det var der, som de bömiske herrarne, ännu tiilgifne den lära,som Johan Huss, Luthers föregångare, predikat, och bland desse Mathiasvon Thurn, en sedermera under Gustaf Adolfs krigståg särdelesryktbar svensk krigare, med våld drefvo kejsarens utskickade ursamlingssalarne. Därifrån spridde sig också blixtsnabbt den låga, somsedan under mera än ett fjerdedels sekel förhärjade Germaniena jord ochförminskade dess befolkning i betydlig grad. Krigets lycka skiftadebeständigt. An hade katolikerna, än protestanterna öfvervigten, menmest likväl de först nämnde genom sine ypperliga fältherrar Tilly ochWallenstein. Så beslöt ändtligen Danmarks krigiske monark att ila deförtryckta protestanterna till hjelp. Viljan var god, men förmågansträckte sig icke just långt, ty genom slaget vid Lutter am Barenbergeslutade hans korta fälttåg. Hans länder översvämmades af Wallensteinsroflystna skaror, och det var endast med stor nöd som han erhöll fred.Till hvem skulle nu Tysklands förtryckte protestanter vända sig? Fansdet väl någon, som skulle våga träda upp mot den mäktige man, somsvurit en dyr ed på att intaga det hårdnackadt försvarade Stralsund,"äfven om det vore bundet med kedjor vid himmelen?"
Ja, en sådan fans, och det var Sveriges unge konung, Gustaf II Adolf,han, som af Polens konung med våld måste tilltvinga sig konunganamnet.Han gick sommaren 1630 med en liten här, knappt 15,000 man stark, blotten obetydlighet i jemförelse med de kejserliga arméerne, modigt öfvertill Tyskland, landsteg sjelfva midsommardagen på Usedom, och börjadeofördröjligen sitt ädla befrielseverk. Hans förtröstan stod till Gudoch de tyske protestantiske furstarne, och af båda erhöll han hjelp.Hans segerbana var kort, men den var glänsande som ingen annans, ochföljderne deraf blefvo, att vi, den dag som i dag är kunna sitta lugnaför det påfviska öfverväldet med dess despotism och dess styggelser.Det var i början af denna hans lysande segerbana, som de här nedanskildrade händelserna tilldrogo sig.
En af den lilla staden Greiffenhagens förnämsta gator var Helgonagatan,som tog sin början vid Oderfloden och derefter lopp rakt igenom stadenpå längden. Såsom varande en af pulsådrorna i Greiffenhagen, pryddesdenna gata icke blott af de förnämsta och vackraste husen, utan äfvenaf de största butikerna, der de olika alstren af den tidens odling ochflit voro att finna. Der utbjödo klädmäklarne sina granna tyger, derprisade vapensmederna förträffligheten hos sina vapen, en starktefterfrågad vara i dessa oroliga tider, der ljödo också från stadensförnämsta näringsställe, "Kung Gambrinus", kroaternas och wallonernassånger, under det stadens borgare och handtverkare mera lågmäldtutbytte sina tankar om ställningar och förhållanden.
I närheten af nämnde näringsställe låg ett vackert tvåvåningshustillhörigt mästerskräddaren Hans Wippenbach, ålderman för sitt skrå.Den vördnadsvärde mästaren åtnjöt allas aktning och var äfven förtjentaf den. Hvad som också bidrog till att höja hans anseende o