Produced by Tapio Riikonen
Af
Konni Zilliacus
N. A. Zilliacus' Förlag, Wiborg, 1890.
Mariquita.
På lokomotivet.
Min reskamrat.
Ur min porträttsamling.
William Anilin.
Den nya kaptenen.
Det var i San José de Costa Rica jag gjorde don Luis', såsom han derkallades, bekantskap. Vi råkade bo vägg i vägg på samma hotel och dåväggarna blott bestodo af rör med litet påsmetad lera, var det nästansom hade vi delat rum och således ganska naturligt att vi inom kortblefvo så bekanta som om vi känt hvarandra många år.
Han var af sydländsk härkomst, ehuru född och uppfostrad i Europa, haderest verlden omkring, sett allt, hört allt och njutit af allt, som kanses, höras och njutas och var derföre vid trettiotre års ålderbetydligt skeptisk och svår att intresseras för någonting. Sinförmögenhet hade han i det närmaste gjort slut på och derföre låtitengagera sig af några affärsmän i San Francisco, hvilka sändt honom utatt studera handels och andra förhållanden i Syd och Centralamerika förderas räkning. I Panama hade han haft en släng af klimatfebern ochansåg sig derföre behöfva ligga öfver någon tid i San José för att heltoch hållet fördrifva den innan han satte sig i tillfälle att i SanSalvadors bakungstemperatur skaffa sig en ny dosis.
För öfrigt gjorde han sig nog ingen synnerlig brådska med attåtervända. De som sändt honom ut betonade i hvart bref att han skulletaga sig god tid att se och inhemta det mesta möjliga; alla omkostnaderbestredos af dem och hans rikligt tillmätta arvode, det han underbortavaron alls icke behöfde röra, ökades under tiden till en rättaktningsvärd summa.
Så alltför strängt tipptagen var icke heller min tid, utan kunde jaggodt egna några timmar per dag åt kringströfvandet med don Luis bådeinom San José och i dess omgifningar. Han hade ett utmärkt sätt attumgås med infödningarna och kom snart på så vänskaplig fot med hvarendaen att vi voro säkra om att vara välkomna på hvarje hacienda i trakten,der man ändå i allmänhet icke är så synnerligen hugad för att utanvidare taga emot utländingar. Jag profiterade i vidsträckt mått af hanspopularitet och besökte i hans sällskap alla, hvilkas bekantskap hangjort under veckorna före min ankomst till San José.
Aftnarna tillbragte vi vanligen i don Luis' rum, der vi påinfödningsvis brukade sitta och röka i den öppna dörren, prata någraord med förbigående bekanta, säga "adios" åt hvarje vacker flicka sompasserade inom hörhåll, bara för att få höra hennes melodiska "adiosseñor" till svar, samt lyssna till tañon och marimban, hvilka hvarjekväll ljödo från en posada nära intill.
En afton, då vi som vanligt ställt våra stolar i dörröppningen ochsutto der njutande af den friska luften, d.v.s. inbegripna i tyst ochstadigt rökande, kom der en ung flicka förbi hvilken don Luis inteåtnöjde sig med att tillropa det vanliga adios, utan helsade med enfråga om huru hon mådde, och då stannade hon ett ögonblick för attsvara. Hon var mycket behaglig, mörkhyad, svarthårig samt hade degrannaste tänder och de rödaste läppar man kunde önska.
Jag frågade naturligtvis don Luis hvem hon var och fick till svar atthon hette Mariquita, var sexton år gammal och dotter till en tjock,otäck matrona, som bodde vid nästa tvärgata.
— Mera vet jag inte sjelf, sade don Luis, men jag har nästan lust attbli närmare bekant med flickan. Hon ser