Produced by Jari Koivisto
En dramatisk dikt
af
Iduns Kungl. Hofboktryckeri, Stockholm 1898.
till
Fredrik Vult von Steijern
i namn af det vi båda älska och tro på
med tack och tillgivenhet
från författaren.
STEN FOLKESSON, herre till Solö.
RIKISSA, hans husfru.
INGRID, deras dotter.
WALDEMAR, Ingrids trolofvade riddare.
ULF TUVESSON, riddare.
MÅRTEN PREST.
BENGT, Waldemars vapensven.
Gäster, folk och knektar på Solö.
RAN.
RANS TÄRNOR.
En nejd, dold af gråa dimmor.
Sommarnatt i daggryningen. Vid den första svagamorgonljusningen börja
RANS TÄRNOR osynliga i töcknet, att sjunga:
Upp ur de dunkla dvalornas rike
stiger strålande dag.
Jordens söner och döttrar börja
åter sin rastlösa, blinda, gäckande
lyckojagt,
medan vi, den silfverne fraggans
bubblor på tidens flyende bölja,
ögonblicksalferna,
hvila i ljuflig ro och skåda
leende all deras maktlösa id.
Våra äro de, slafvar de föddes! Söker än deras tanke famna verldsalltets vidder, stormar än deras djerfva vilja upp mot oändligheten, där all tidens trånad förtvinar och de heta begären dö, sjunka de dock, när vi dem locka åter till jorden neder, låta sig fängslas af fägrings makt, sänkas i sinnenas sällhetsrus, bländas af glittret från flyktiga formers evigt böljande haf.
Det ljusnar allt mer.
Vi äro glittret, vi äro böljorna. Ve den dåre, som vågar att trotsa, vägrar att lyda vårt lockande bud! En ked af lidanden länkad jordelifvet honom skall varda. Rassla hon skall med en klang af tandagnisslan och snyftande stön, när hans sjudande blod
våndas vildt i försakelsens fängsel.
Tvåfaldt ve den vansinnige, som en gång bunden i våra garn och kysst af vår drottnings läppar, vänder åter till det som han svek! Vägen går öfver lik. Dödens han är.
Dimmorna ha nu skingrats och ljuset vuxit så i styrka att hela nejdenkan tydligt urskiljas. Man ser en mindre hafsvik; på dess bortrestrand Solö slott, på den hitre en väg, som leder dit rundt viken.Ute i vattnet en stenhäll. Invid land en båt.
TÄRNORNA, hvilande kring stenhällen, vaggade af vågdyningar,fortfara att sjunga:
Nej, I jordens söner och döttrar, lyssnen lydigt till våra lagar, ljufva som sånger i sommarnätter, starka som hafvets hvälfvande vågor! Födde I ären att lyssna och le, födde att tjusas och rusas.
Hör!
Morgonvinden nalkas.
Se!
Ljuset jagar på brinnande vingar
fram i det blå,
tänder blommande färger och toner.
Det skiner och skälfver och svingar,
ytans yrande böljelek klingar,
dallrar och dansar i darrande ringar,
doftar och lyser.
Och buren däraf
ilar lyckan fram öfver brusande haf,
fram emot jordb