Produced by Tapio Riikonen
Af
J. O. Åberg
Stockholm,F. & G. Beijers Förlag,1891.
1.
Det var under Karl XII:s djerfva gång öfver floden Düna somefterföljande händelse tilldrog sig.
Bland konungens bästa kämpar var också drabantkorporalen Anders Trygg.Från simpel soldat hade han vid Narva tjenat upp sig till dennaärofulla post, som i rang motsvarade en officerstjenst. Då kung Karlunder det djerfva öfverfallet på de vid Narva posterade ryssarne hadeolyckan att fastna i ett träsk, der han var nära att omkomma, hadeAnders Trygg skyndat fram och med egen lifsfara dragit honom ur dyn.Anders fastnade sjelf deri, men hjelptes ur sin kritiska belägenhet afkonungen, som, när äfventyret var slut, yttrade sig sålunda:
"Tjenst igen, kamrat. Hvad önskar du helst?"
"Att alltid få vara i eders majestäts närhet", svarade Anders Trygg.
"Du önskar då komma in vid drabantkåren."
"En större ära kan inte vederfaras mig."
Anders Trygg blef således en medlem af denna ryktbara kämpatrupp, efterhvilken namnet gått till en sen efterverld, och som alltid skall ståqvar i de historiens blad, som handla om "jernhufvudets" minnesrika tågoch strider mot de grannar, som på ett så lömskt sätt anföllo honom.
Anders Trygg var sjelfva tryggheten, såsom hans namn angifver. Han hadetagit eller rättare fått detta tillnamn af sina kamrater just fördenna sin egenskaps skull.
Och denna sin trygghet hade han flerfaldiga gånger bevisat sig ega.Ingenting kunde rubba den, icke ens kulor och bajonetter. Den varbergfast.
Anders Trygg var också småländing både till födseln och till börden,och redan som pojke var han i sin hembygd känd för sitt jemna och lugnasinne.
Han var, med ett ord, en fullständig och präktig typ för denna nation,som är van att från sin stenbundna mark hemta sin knappa föda, menändock vara glad och jemn till sinnes. Redan från tidigaste barndomenhade han varit tvungen att kämpa med den bleka nöden, allt under dethan från solens uppgång till dess nedgång, i ur och skur, i vackertväder och snöslask, i den tropiska sommarvärmen och i vinterns bistraköld varit nödsakad att arbeta, träget arbeta.
Detta hade härdat hans själ, och likstämt hans tankar med den karganatur, som omgaf honom. Något förmildrande deri hade han aldrig sett isin hembygd; endast denna enahanda natur: vidsträckta ljunghedar ochsterila brånar; dystert susande furuskogar och der emellan små klaravattenspeglar, i hvilka Anders såsom pojke dels tvättade, dels spegladesitt runda, fylliga anlete; se der hvad han i sin barndom upplefvat.
Så blef han yngling, och han hade nätt och jemt fylt sina tjugu år, dåett rop ljöd kring land och rike:
"Vi äro lömskt öfverfallna af ryssen, polacken och dansken!"
Det ropet kom ifrån den svenska nationens bröst; det var ett rop afbåde smärta och harm, ett rop, som uppväckte den ända hittillsslumrande hämden. Ryssland ville återtaga Östersjöprovinserna, Polenhyste intet större hopp, än att få taga revansch för de nederlag, demKarl X Gustaf tillfogat detsamma, och hvad angår Danmark, så glödde detaf begär att låta Karl XII få erfara förödmjukelsen af sådana nederlag,som det danska folket lidit i striden mot hans fader, vanligen sådananederlag som vid Halmstad, Landskrona och Lund med flere.
Det var på en lekstuga som Anders Trygg fick höra underrättelsen om,att Sverige bli